Nu är visumet kirrat! Typiskt nog råkade jag svara nej på sista frågan om ifall jag lovade att allt jag klickat i var sant. Haha, men det löste sig och nu har jag visum till 30 augusti 2012 och får åka in och ut ur landet hur mycket jag vill fram till dess. Yay! Tydligen får man inget papper, man bara "har" visumet. Känns mysko. Tänkte mig alltid ett papper. Så att det blev verkligt. Det får väl vara overkligt fram tills jag sitter på planet, helt enkelt.

Jag har fått en sudden urge att sy ett lapptäcke. Och uppenbarligen att slänga in små töntiga uttryck på engelska lite då och då, som han den coola killen i halv 8 hos mig (och ja, jag förstår att det inte finns några coola killar i halv 8 hos mig). Jag vill dokumentera hela mitt liv helt plötsligt. För att ha till senare och titta på/läsa och minnas. Jag vill scrapbooka. Eller blogga ordentligt. Blogga ner allt. Men vi vet ju alla att jag börjar med saker och sen tappar jag lusten. Jag lär ju sitta där om 10 år med en fjärdedels lapptäcke och en 3 sidor lång scrapbook. Som tur är har vi ju bilder och musik. Inget fångar minnen så bra som bilder och musik.










<3

tvärr så har man ju inte kvar alla bilder man vill ha kvar.

Att finnas, att inte finnas, Gud, djävulen, himlen, kärlek, att lyssna, alla slut till Paranormal Activity, Fronda.. Det är så jävla mycket vi har diskuterat i evigheter. Allt som kunde diskuteras diskuterades av oss. Jag har ingen att diskutera skumma och oskumma saker med längre. Ingen som segar sig fram med konstiga påståenden på MSN. Ingen att prata i telefon i 6 timmar i sträck med. Sånt slår mig ibland. Som när jag har en diskussion med mamma om att man behöver diskutera saker. Eller som när Leka msnar och inte riktigt lyssnar när folk pratar med henne. (Och jag menar inte att det är dåligt, jag menar bara att jag också vill) Det slår mig mitt i natten att jag inte vill starta om datorn längre, bara för att skriva en sista grej på msn. För att sedan fastna i en timme till.

Du sa till mig för inte så länge sen att du ville lyssna på mig. Jag sa att jag inte hade något att säga, men du sa att alla hade något att säga och att du ville lyssna. Jag sa att jag ville lyssna på dig med, och då berättade du om någon fundering du hade. Något oviktigt i jämförelse med vad du egentligen borde ha sagt men inte ville säga. Jag vill tro att jag skulle ha lyssnat, men tänk om det inte är sant? Vad har jag då för rätt att sitta här och säga att jag saknar dig? Det finns så många tänk om och det gör mig galen för inga hjälper. Vad jag än säger så hör du inte och vad jag än gör så kommer du inte tillbaka.

Det känns bara som att vi inte var klara. Att vi inte fick prata till punkt. Att du inte ville prata till punkt. Och det gör ont.

I've seen this room and I've walked this floor.

Det händer så mycket sinnessjukt i världen. Nu får det räcka. Om andar eller själar kan se, så vill jag skriva några rader. Om inte annat, så för min skull. För att jag vill ha det sagt.

L, jag kan inte ens sätta ord på hur mycket du betydde för mig. Jag hoppas att du visste det. Jag vet att du hoppas att vi inte ses på någon andra sida, för att du vet att jag skulle skälla på dig för att du lämnade mig här utan ett ord. Men jag har förlåtit dig nu. Jag vill egentligen bara säga tack. Tack för alla minnen och besök och kramar och för alla långa samtal.
Jag kommer alltid att älska dig.

Och tack M för alla hyss. För allt tonårsliv hos C och för alla skratt.

Idag är ingen rolig dag. Och imorgon kommer vara ännu sämre. Det är nämligen redovisningar i kursen Källor. Hela kursen har varit sjukt jävla jobbig och så mycket tid som jag lagt ner på den här kursen har jag aldrig lagt på någonting i hela mitt liv, tror jag. Och imorgon ska jag lyssna på redovisningar, och redovisa själv också, från 9 till 18. Efter det tänker jag sova tills vi ska på Magnus Betner på onsdag halv åtta. Så det så. Jag skulle helst sova tills läsperioden är över också, men nej. Då ska det tentas och kompletteras innan. Jag vill nästan be till Gud om att vi får minimal komplettering på grävet. Jag orkar inte se det mer. Jag vill inte åka till kommunen en endaste gång till och jag vill aldrig mer se ett kvitto. Lite så känns det.

Om 42 minuter ska jag titta på Maria Montazami, det enda positiva med den här dagen.

Jag har just gjort en smörgåstårta till mig och Leka. Fett gott! Ska käka det idag också, för nu orkar jag inte göra en maträtt till.

Idag är det SMASK. Sveriges MusikAkademikers SångKåntest. Ja, med K och Å. Det är jättetöntigt och man får inte lägga lektioner på SMASK-dagen, för alla ska kunna hjälpa till med det. Men vi hade lektion ändå.
Sen hjälpte jag Sandra och Leka lite med utsmyckningen av kåren inför kvällen. Sen gick jag hem och nu är det heeeeelg. Det är så skönt. Jag ska sova heeela helgen.

Jag fick ett mail från en av stiftelserna jag sökt stipendium från. Det fanns tydligen en blankett som jag missat att skicka med, för att GlobalGrant inte skrev att det fanns en. Dåligt av GG tycker jag. Men jag ser det som en positiv grej för det betyder att de redan kollat på min ansökan. Och att de kanske kommer ihåg mig för att de väntat på min komplettering av ansökan som jag ska skicka in före 15 mars.
Dessutom gillar jag blanketten. Det var konkreta frågor och ett ämne att skriva brevet om. Det ska handla om en relation till en vän som betytt mycket för mig. Betytt. Det såg jag som ett tecken på vem jag ska skriva om. Och det kommer vara förjävla jobbigt att skriva, men jag tror det kan vara bra. Lite som terapi.

Och med det här inlägget övergav jag officiellt min gamla blogg och gjorde det här till min blogg om allt, och inte bara Australiensaker. Om livet i allmänhet, livet kommer ju ändå utspela sig i Australien om några månader.

Jag har just haft ett väldigt trevligt samtal med en otroligt bra vän om allt möjligt. Bland annat att man borde säga till folk hur mycket man tycker om dom innan det är försent. Det är nämligen en läxa jag lärt mig nyligen. Jag måste bli bättre på det, för jag brukar verkligen aldrig säga sånt till folk. Även om jag hoppas att dom förstår det ändå.

Jag har också lärt mig att man inte ska oroa sig så mycket över löjliga småsaker. Det är en grej jag annars är expert på, nämligen. Resan till Australien har varit det jag i huvudsak oroat mig över. Försenade plan och borttappade väskor och sånt. Det är så löjligt och litet och skulle det hända så löser det ju sig. Det gör det mesta.
Det finns värre saker, saker som inte löser sig. Och det måste jag också acceptera. And it might take some time.

But I swear I won't forget you,
Oh if my voice could reach back through the past,
I'd whisper in your ear,
Oh darling I wish you were here.

Jag har fått lägenhet nu, på UniCentral. Det är ett studentbostadsområde vid skolan. Det verkar sjukt fint och fräscht och lite som ett hotell med pooler och grejer. Najs att ha klart vart jag ska bo.

Jag har varit på vårpromenad på älven med flickorna idag. Det var lite bitterhet från min sida men det var sjukt härligt väder och vackert som satan. Det var livet, som Leka så vackert uttryckte det.




Och det är det. Verkligen.

Nu har jag skrivit ut och skrivit och klistrat och postat stipendieansökningar! Tre stycken blev det idag. Sen tog kuverten slut, så jag får nog införskaffa fler om jag hittar fler stipendier att söka.

Så postade jag iväg uppsägningen av lägenheten och ringde och sa upp hemförsäkringen. Dessutom är det vårväder och strålande solsken. Kan det bli bättre?

Den 24-25 april ungefär kommer pappa och skrället och hjälper mig flytta in till Karin, och tar med sig mina prylar hem till Slöddertälje. Perfekt! Jag måste skaffa sopsäckar och slänga massa skit så att jag vet vad som egentligen ska hem.

Note to self: Kom ihåg att adressändra.

Okej, det här har ingenting med Australien att göra egentligen. Så bara för att det ska ha det:

Jag kommer sakna den här psychokatten som en tok <3


Och så syns det knappt att jag har photoshopat bilden. Tack, blogg.se.

Jag klickade just runt och kikade på au pairbloggar och förmedlingar och jag vill vara 18 och ta studenten och kunna åka som au pair. Varför var jag så feg när jag var 18? Jag vågade mig till Piteå. Det var ju modigt. Eller nåt.
Man får inte åka som au pair när man är 20. Då ska man vara halvvuxen och ordentlig och ta ansvar allt sånt där tråkigt. Man kan åka till Australien och plugga, men bara om man tänkt igenom det länge och noga och det är ett vettigt och ansvarsfullt beslut.

Och man ska absolut inte under några som helst omständigheter erkänna att man inte har någon aning om vad man gör och att man har extrempanik några gånger om dagen över ekonomi och stipendieansökningar och rädslor för allt som kan gå fel. Och för allt som kan gå rätt. Det är tur att jag inte har berättat för någon om det då.

Är det meningen att man bara ska vakna en morgon och veta precis vad man ska göra med sitt liv?

Jag tänkte visa lite bilder på skolan och Mooloolaba som är den lilla staden i närheten av Sippy Downs där skolan ligger i Australien. Ifall det skulle vara någon av mina 12 unika besökare som ramlat in på den nya bloggen och inte vet något om det. (Ja, jag är stolt över mina 12 besökare, jag hade väl ungefär 3 på den gamla)

Det här är i alla fall Mooloolaba:


Helt okej, va? ;)

Jag försökte få in en bild på skolan men blogg.se ville tydligen inte det så det får blir senare. Annars kan ni googla University of the Sunshine Coast. Där ska jag nog kunna trivas i två år.

Jag har bara hört skräckhistorier om resan dit. Alldeles nyss läste jag en gammal kompis blogg, hon skulle åka till Perth i förrgår och fick vänta 24 timmar på att komma iväg och sen kom hennes väskor inte med på planet hon bytte till i Bangkok. Jag hoppas min resa går snabbt och smärtfritt. Snabbt lär det ju inte gå kanske, men utan förseningar kan man väl hoppas på.

Jag ringde om stipendium idag förresten. Läkarstudent, skulle man vara. Fasiken. Jaja, jag har åtminstone 4 ansökningar att skicka in imorgon!

Nu kör jag på med stipendierna. Jag tänker så här: Om google inte ens har svar på min fråga så kan det inte vara ett problem för folk. Så idag, idag ska jag ringa och skriva och skicka.

Man kan tydligen inte fega ur i USA. Jag skulle söka nåt stipendium som jag inte riktigt förstod om det bara var för människor som skulle plugga i USA eller inte, men halvvägs genom alla rutor man skulle fylla i så ändrade jag mig och tänkte att det nog inte var för mig. Sen idag fick jag ett mail där jag skulle bekräfta min mailadress så de kunde kontakta mig om jag fick något stipendium. Nu har jag ju inte ens fyllt i alla rutor och skrivit en ordentlig ansökan. Jag förstår inte.

Jag söker stipendier. För fullt. Det är inte lätt, ska jag säga er. Kan man söka för samma sak på två olika ställen? Vad händer då om man mot förmodan skulle få båda två? Sånt här förvirrar mig mer än ett samtal till CSN. Och då är det illa. Jag har sökt två nu. Ett litet för böcker. Ett för halva terminsavgiften, den halvan som CSN inte täcker. Jag vill söka halva terminsavgiften på fler ställen, för det skulle vara så otroligt skönt att få stipendium för det. Men jag vet inte om det går. Jag googlar men jag får inget svar.

Det är för övrigt ingen som läser den här bloggen. Ingen alls. Dålig stil tycker jag. Jag ska komma ihåg det här.

Eller en ny blogg. Och inte köpa, bara mest göra.

Jag tyckte det var läge att kirra ny blogg inför Australien. Jag ska nog pyssla lite mer med designen tills jag fått den som jag vill också, men det är i alla fall en början. Eftersom i princip allt är fixat utom visum, så är det ju bäst att ha bloggen färdig också.

Här kommer jag alltså, förhoppningsvis, skriva ner allt som händer i och inför Australien så att mina vänner och min släkt kan följa med på mitt äventyr. Det är planen i alla fall. Sen är jag kass på att orka blogga, så vi får väl se hur det går med den saken, haha.