Sanningen är att jag saknar att ha ett hem, och även om jag stannar här i tre år så kommer det inte att vara mitt hem. Jag kommer hela tiden bo med andra, jag kommer hela tiden att veta att det tar slut snart. Sånt förstör hemma-känslan. Jag hann få hemma-känsla i Piteå. Jag älskade min lilla lägenhet och Atlas och Angelicorna och Karin och Maja och Buffan och Sandra och Tira och ja. Allt. Även om vi hade våra draman typ jämt och ständigt ;) Så kändes det ändå som mitt hem ett tag. Kanske för att jag hade min egen lägenhet där jag kunde göra vad jag ville och spela musik mitt i nätterna och ja. Bara vara. Det är svårt när man bor med tre andra främlingar.
Dessutom var ju Piteå fortfarande Sverige, och Sverige är hemma. Men nu när jag är här borta och umgås med fransmän och en holländska varje dag så känns det som att Europa är mitt hem, och sen spelar det inte så stor roll vart i Europa det är. Allt annat är så sjukt annorlunda, men folk från Europa förstår varandra på ett annat sätt. Jag vet inte hur många diskussioner vi haft om ost och baguetter vi ska äta när vi kommer hem till Europa, haha. Jaggers roomie, jag tror hans namn stavas Côme (Men han presenterar sig som cum. på riktigt. mamma, det betyder sperma. så alla skrattar åt det här. han visste inte vad det var han presenterade sig som heller.) han och jag och Ciré får ha lektioner i ostlära för alla australiensare som inte har någon aning om vad en osthyvel är eller att man inte BRER brieost på mackan haha. Och att blue cheese består av mögel har vi liksom inte vågat berätta för dom ännu, haha. Så än så länge gillar dom det. Jag med, för det känns som hemma nu. Vilket är lustigt, eftersom jag aldrig gillade det när jag var hemma. (Vi har heller inte berättat att det vita på brieosten är mögel, men dom tror att man ska skala bireosten ändå så det spelar ingen roll.) 
Det lustiga är att dom säljer ost i "block" eller vad man ska säga, och osthyvlar. Men ingen har kopplat att dom hör ihop, så australiensarna skär osten med kniv eller river den.