Slöddertälje ftw!
Jag har två veckors jobb framför mig, men jag har varit där i två dagar redan och det är rätt kul, så det är lugnt. Och det kommer vara najs med pengar sen i Australien.
43 dagar till avfärd. Det kan få stanna på 43 ett tag. Tiden går så fort när man inte har skola, tycker jag. Poff, så kommer det vara den 13 juli.
Världens bästa Corre ska betala en tatuering till mig i födelsedagspresent. Det blir ett msn-hjärta. <3, alltså. På armen.
Mitt schema
It's kirrat!
Hur som heeeelst, jag har alltså kvar Typography-kursen för den verkade sjukt intressant. Mitt schema är fortfarande hur bra som helst med lediga torsdagar och fredagar. Och nej, Erja, jag har inte flyttat på lektionen som ligger direkt efter en annan lektion. Jag tänker helt enkelt vara sneaky och rymma lite i förväg för att hinna. Så det så.
I'll taste the sky and feel alive again
Jag skickade iväg ett mail igår om detta och fick veta idag att mailet vidarebefordats till rätt person nu och jag ska få hjälp, så det löser sig. Det är inte som att jag inte var ute i god tid, så det borde lösa sig.
Men mitt schema är fett bra hittills, med lediga torsdagar och fredagar. Vi får väl se om det fortsätter vara lika bra när jag bytt kurs.
Nothing would be what it is, because everything would be what it isn't
Haha, jag och Leka var på kvällspromenad och babblade om allt och ingenting när vi insåg detta. Det känns ju förjävligt. Eller inte, kanske.
Idag var den första varma sommardagen och hela Ankars har suttit ute i solen hela dagen. Jag har bränt min panna litegrann, och det känns sjukt bra! Mer brända pannor åt folket!
56 dagar till avfärd. Fortfarande precis lagom lång tid, men jag börjar längta lite. Jag ser dock INTE fram emot resfebern jag kommer ha. Arlanda den 13e juli kommer inte att vara en trevlig upplevelse. Brisbane natten mellan den 14 och 15 kommer nog inte heller vara en höjdare. Men efter det. Herregud. Jag längtar!
Just me and the mess you made
Hur som helst så var Unicentral, stället jag ska bo på sen, väldigt trevliga och bad mig höra av mig om det blev några som helst problem eller om jag hade några frågor. De sa också att det finns vakter på området som kan visa mig till mitt rum vilken tid jag än kommer, och det känns ju bra.
Jag har känt mig så sjukt pepp de senaste dagarna. Jag har frossat i bloggar och bilder och bara njutit av att det är dags precis lagom snart. Inte för snart, men det är inte för lång tid kvar heller. Men sen loggar jag in på facebook och möts av en hemsk bild på en stor jävla spindel. Bilden var upplagd av en kille som går på skolan och bor i området jag ska bo. Lagom kul känner jag. GIGANTISK var den. Och den satt i taket. Han hade hjälpt sin roomie döda den idag. Uäh. Jag tänker glömma att jag har sett den där bilden. Men jag ska nog dammsuga HELA rummet det första jag gör när jag kommer dit. Bara för säkerhets skull.
I chase around and try to pop them all the time
Jag skriver det här till min kära moster Erja. Och lite till min mamma. Dom brukar fråga mig rätt ofta om det fortfarande känns rätt med Australien. Som att dom är lite rädda att jag ska ändra mig och inte vilja åka, men sen inte våga säga det. Därför tänkte jag försöka förklara nåt som jag inte riktigt vet hur jag ska förklara.
När jag fastnar för nåt och drömmer mig bort så läser jag allt jag kan googla fram. Jag tittar på tusentals bilder och läser blogginlägg som en tok. Jag gjorde det med Piteå också. Sen får jag en känsla för en grej. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är inte förhoppningar på hur det ska bli när jag kommer dit, det är bara en känsla. Den är inte bara bra och inte bara dålig, utan den är lite som musik fast ändå inte. Allt finns med i känslan, allt som jag vet kommer bli jobbigt och allt som jag hoppas och tror blir bra. Och sen vet jag om det känns rätt eller inte. Och den känslan stämmer sen när saken händer, till exempel känns Piteå idag precis som känslan jag fick av Piteå innan jag kom hit. Och känslan kan inte ha fel för den lovar ingenting. Jag vet inte hur jag ska förklara bättre än så.
Idag har jag i alla fall "känt" på Australien igen. Och jag gillar hur det känns, även om det delvis är piss över massa ångestgrejer. Det gör liksom ingenting. Fy vad jobbigt det var att förklara.
Nu baserar jag ju självklart inte min statistik på att den här känslegrejen funkar bara på att den stämde på Piteå. Den har stämt på allt jag gjort. Och ibland är känslan inte så behaglig, eller vad man ska säga. Som att jag vet att grejen inte kommer bli så bra och jag egentligen inte vill göra det men måste. Och då blir det heller inte så bra. Det går inte åt helvete, det är inte det jag menar.
Jag vet inte om du förstod nåt av det, Erja, men budskapet är i princip att jag vill åka till Australien och att jag vet exakt varför jag vill åka, och det kommer inte att förändras.
Morgondagen är för långt bort
Varför känner man sig lite extra ensam när det ekar i rummet? Det borde ju vara tvärt om...
65 dagar till avfärd, säger min lilla nedräknare. Och igår kväll började det kännas på riktigt. Det är bara 18 dagar kvar tills jag lämnar Piteå för att aldrig mer bo på Ankars och aldrig mer sucka över skolarbeten och trötthet och intriger. Aldrig mer förlora i 21 (eller heter det 21an? Äh, ni fattar vad jag menar. Det där med en basketboll och en korg), aldrig mer dricka vin och titta på halv 8 hos mig en måndag. Aldrig mer bjuda in mig själv på kaffe hos Karin eller Leka för att mamma pajade min kaffekokare.
Jag har börjat inse att tiden går fort. Jag har redan flyttat ut ur lägenheten och in till Leka, och ut från Leka och in till Sandra för att passa katt i 10 dagar. Snart blir det tillbaka till Leka, sen hem till Södertälje och jobba i två veckor, sen är det snart dags.
Det känns.. spännande. Och skitläskigt såklart, men spännande.
För övrigt tror jag det spökar hos Sandra. Men jag tror att min särbo njuter lite för mycket av 160-sängen för att låta mig flytta tillbaka av den anledningen, haha.
