Jag har fått en sudden urge att sy ett lapptäcke. Och uppenbarligen att slänga in små töntiga uttryck på engelska lite då och då, som han den coola killen i halv 8 hos mig (och ja, jag förstår att det inte finns några coola killar i halv 8 hos mig). Jag vill dokumentera hela mitt liv helt plötsligt. För att ha till senare och titta på/läsa och minnas. Jag vill scrapbooka. Eller blogga ordentligt. Blogga ner allt. Men vi vet ju alla att jag börjar med saker och sen tappar jag lusten. Jag lär ju sitta där om 10 år med en fjärdedels lapptäcke och en 3 sidor lång scrapbook. Som tur är har vi ju bilder och musik. Inget fångar minnen så bra som bilder och musik.










<3

tvärr så har man ju inte kvar alla bilder man vill ha kvar.

Att finnas, att inte finnas, Gud, djävulen, himlen, kärlek, att lyssna, alla slut till Paranormal Activity, Fronda.. Det är så jävla mycket vi har diskuterat i evigheter. Allt som kunde diskuteras diskuterades av oss. Jag har ingen att diskutera skumma och oskumma saker med längre. Ingen som segar sig fram med konstiga påståenden på MSN. Ingen att prata i telefon i 6 timmar i sträck med. Sånt slår mig ibland. Som när jag har en diskussion med mamma om att man behöver diskutera saker. Eller som när Leka msnar och inte riktigt lyssnar när folk pratar med henne. (Och jag menar inte att det är dåligt, jag menar bara att jag också vill) Det slår mig mitt i natten att jag inte vill starta om datorn längre, bara för att skriva en sista grej på msn. För att sedan fastna i en timme till.

Du sa till mig för inte så länge sen att du ville lyssna på mig. Jag sa att jag inte hade något att säga, men du sa att alla hade något att säga och att du ville lyssna. Jag sa att jag ville lyssna på dig med, och då berättade du om någon fundering du hade. Något oviktigt i jämförelse med vad du egentligen borde ha sagt men inte ville säga. Jag vill tro att jag skulle ha lyssnat, men tänk om det inte är sant? Vad har jag då för rätt att sitta här och säga att jag saknar dig? Det finns så många tänk om och det gör mig galen för inga hjälper. Vad jag än säger så hör du inte och vad jag än gör så kommer du inte tillbaka.

Det känns bara som att vi inte var klara. Att vi inte fick prata till punkt. Att du inte ville prata till punkt. Och det gör ont.